Jag borde insett där februari dog
hur förjävligt
bitterljuvt förluster visar vägen
mot ljusare tider

Skiten i bokstäver, tillägnat den som orkar läsa
Jag vet att du är nöjd med ditt liv och dina nya vänner som du tycker är guld (- nu när du plötslig är värd dem), jag vet att du har gått vidare och inte är samma person längre. Ja, jag vet allt dedär. Men jag tänkte bara säga allt innan det är bortglömt. Att jag inte känner något behov av att få tillbaka kontakten med någon som inte finns.
Det är förjävligt hur en människa man litat på av hela sitt hjärta kan hugga en i ryggen så jävla hårt att man tappar andan och faller tio våningar ner - utan att ens lägga en tanke på att ta mot en. Du kanske har förträngt sanningen om hur du verkligen betedde dig. Så som du ser bort och tror att allt ska smälta som snö, och trodde att JAG ska komma efter DIG och be om försoning. seriöst. Jag är inte skyldig dig ett skit. Och som sagt, jag känner inget behov av att få tillbaka kontakten. "live goes on liksom".
Men. Hur mycket jag än hatar att medge det så är det en liten del av mig som saknar dig. Jag vet inte om det är att jag saknar att sakna någon, eller om jag verkligen saknar dig. Det är svårt att säga när jag inte ens känner dig längre, inte ens kan kolla åt ditt håll utan att man får onda ögat från människan på din högra sida.
Ska jag vara ärlig bryr jag mig inte om er närvaro hälften så mycket som hon bryr sig om min. Spelar roll? Det är såhär det är, saker blir vad man gör det till. Det har blivit vad du gjort det till. Och varför ska jag lägga ner energi på att bry mig om människor med tio gånger mindre värdighet än mig själv?
Och jag har kanske inte heller visat att jag brytt mig, trots att jag har gjort det. Men du förtjänade - du förtjänar inte, att höra att du betydde världen för mig. Jag ber inte, jag sjunker inte så lågt. Jag hatar sånt. Jag är inte en sån som förlorar min värdighet för någon som dig.
Du är bara ett viktig kapitel ur mitt förflutna och hon .. hon har aldrig existerat i mitt liv överhuvudtaget. Och nu ligger dina beslut i hennes händer, beslutet om vi skulle kunna börja umgås eller ens bara säga några ord till varandra. Problemet existerar inte på riktigt. Jag har inte lagt mig i och orsakat några problem, och det vet ni också innerst inne. Jag utgör inget hot, du vill inte vara med mig och jag vill inte vara med dig, längre. Fast det fungerar tydligen inte så.

Jag känner inte henne (tack och lov) men jag vet. Och du kommer ge efter, jag vet. Kanske ljuger jag när jag säger att det kvittar, kanske inte. Det är tråkigt att det har blivit som det blivit, det lär du i alla fall hålla med om.
Men det blir det vad DU gör det till. 

(- det va precis de ja menade)